Tuffe fanns.

Om jag kunde skulle jag ha lagt hans lilla kropp i en kista gjord av månsken. Som en eftertanke står regnbågen en stund kvar här utanför, bakom det stora vatten vars andra sida är evigheten. Och jag kan egentligen inte förklara varför jag sitter här och håller en vattenskål som tillhört en katt i min hand. Men allt mer blev för mig det märkliga att få leva, att få vara medveten på denna vackra blå planet under några år. Det är det absoluta undret. Och att få vara det tillsammans med en katt som hette Tuffe, ja det är en nåd som vederfarits mig. Nu börjar vårt långa liv utan varandra. En dag ska vi båda tillhöra det förflutna. Alla ska vi tillhöra det förflutna, alla vi tyckt om och förlorat. Det är det som är det förflutna och till skillnad från livet, som ingen överlever, ska det vara för alltid. Nu är jag ensam i sällskap med hans frånvaro. Han är mitt allra vackraste minne. De döda förblir döda hur mycket vi än älskar dem. Jag tänker på Tuffe. Jag gör det därför att det är det enda som åter kan förena mig med honom.

Baksidestext: ”Tuffe lyssnade in mot sommaren från vår sjöbod på Talludden vid Kalmarsund. Vi fick 17 år tillsammans. Vi var tillsammans, och sedan var vi det inte längre. Till sist var vår tid ute. Det här är en bok om glädjen, och den stora sorgen efter en högt älskad varelse. Jag upprepar hans namn för mig själv: Tuffe, och förvånas över att samvaron med någon som inte yttrade ett enda ord under alla år kunde bli en så närstående person. Tuffe, säger jag på nytt, och häpnar över att några få bokstäver kan vara så laddade med innehåll”.