Lär dig dansa zorba och andra grekiska danser

Dansen är lika gammal som världen. Den är den förnämligaste rekreationen i det mänskliga samhället. Trots att kyrkan fördömt dansen och ansett den vara oanständig och fylld av lusta, har den förblivit en rekreation för människor över hela världen. Dess olikartade rytmer och figurer varierar från plats till plats i varje land. Varje land har behållit sina traditioner när det gäller folkdanser eller nationella danser, som de också kallas. Detta gäller även melodierna och instrumenten som ledsagar dansen. Efter Homeros tid förekom dans till sång och musik vid religiösa ceremonier och vid teatern i Grekland. Denna dans kallades ”orkesis”. Den stora tragediförfattaren Aischylos var upphovsman till många sorters orkesis. Dagens grekiska dans har utvecklats ur orkesis, men fastän den av många anses likna orkesis är skillnaderna stora. Den är livlig och fylld av livslust. Men, orkesis hade ett annat syfte. De gamla grekerna trodde att livliga rörelser åtföljda av utmaningar och oväsen minskade motståndarnas styrka och gjorde dansarna starkare. Orkesis ingick därför som en viktig beståndsdel i deras militära övningar. Orkesis spelade också en stor roll vid fester, officiella ceremonier, religionsutövande, utbildning och i privatlivet i det gamla Grekland.
Väggmålningar i Agia Triada och Knossos på Kreta ger oss anledning att tro att orkesis börjar framträda under Kretas och Mykenes storhetstid omkring år 1500 f.Kr. och når sin kulmen under 500-talet.
I det gamla Grekland fanns det många sorters orkesis och den var indelad i två huvudgrenar: apollonisk och dionysisk. I apollonisk orkesis var rörelserna mycket livliga, men de följde alltid harmonins lagar. Dansarens psyke kunde flöda över av livsglädje, men han bibehöll kontrollen över sina rörelser.
I dionysisk orkesis var rörelserna livliga och fyllda av ett ursinne, som syftade till att trötta ut kroppen för att dansaren skulle få lämna livet med dess elände och tillsammans med gudarna vila ut i paradiset, som vi skulle kalla det idag.
Filosofen Platon menar att apollonisk orkesis är mycket betydelsefull, men att dionysisk är obegriplig. Han skiljer på två sorters apollonisk orkesis: Polemiki eller Pyrrich, ett slags krigsdans, och Iriniki eller Emmelia. Dionysisk orkesis anser han vara en ociviliserad företeelse. Det fanns också två sorters dionysisk orkesis: Kordax, som förekom i komedier och Sikinnis, som användes i satiriska dramer. Orkesis fyllde många funktioner. Utbildningsfunktionen stod i blickfånget vid Dioskurernas fester, kallade gymnopedierna, i Sparta och Panathenea-festen i Athen där unga pojkar dansade och krigsdansen Pyrrichios ingick. Platon, Xenofon och Lucianos talar om dansens positiva inverkan på kroppens funktioner. Orkesis ingick också i gymnastiken, vilket framgår av Sokrates ord i Xenofons Symposion. Olika slag av orkesis fick namn efter de platser där de hade uppstått, efter dansens upphovsmän eller efter karakteristiska rörelser och förebilder.