I slöjdämnet aktualiseras distinktionen mellan teori–praktik. Denna distinktion har länge präglat hur kunnande tolkas i utbildningssammanhang och bidragit till hur skolämnen värderas och organiseras. Slöjd kategoriseras ofta som ett så kallat praktiskt ämne i kontrast till ämnen som traditionellt beskrivs som så kallat teoretiska, såsom matematik och språk. Denna licentiatuppsats i utbildningsvetenskap med inriktning mot slöjdpedagogik problematiserar denna distinktion genom att undersöka hur begreppsparet teori–praktik har kommit till uttryck, använts och förändrats i slöjdpedagogisk forskning över tid samt hur det kommer till uttryck i slöjdlärares beskrivningar av kunnande i relation till två elevtillverkade slöjdobjekt. Licentiatuppsatsen består av två delstudier med olika teoretiska utgångspunkter. Den första delstudien utgår från Reinhart Kosellecks begreppshistoriska teori och analyserar historiska och samtida slöjdpedagogiska texter. Den andra delstudien utgår från José Ramírez tolkning av Aristoteles begrepp poiesis/görande–praxis/handlande, och undersöker slöjdlärares utsagor genom materialbaserade intervjuer. I licentiatuppsatsen analyseras resultaten från de två delstudierna i fem semantiska fält med fokus på kunnande i relation till teori–praktik. Resultatet visar att begreppsparet teori–praktik inte urskiljs som ett stabilt motsatspar utan som ett relationellt, kontextbundet och historiskt föränderligt begreppspar. I såväl historiska texter som i samtida slöjdlärares utsagor urskiljs teori–praktik inte som två separata delar i växelverkan, utan som en ömsesidighet där de utgör oskiljbara aspekter av samma kunnande. Detta kunnande omfattar kognitiva, kroppsliga och emotionella dimensioner. Licentiatuppsatsen visar därmed att kunnande i slöjdämnet inte kan tolkas utifrån en distinktion mellan teori–praktik, utan som ett helhetsorienterat kunnande där dessa dimensioner är ömsesidigt beroende. Genom att visa hur begreppsparet teori–praktik formas och omformas bidrar licentiatuppsatsen till att utveckla uppfattningen om kunnande i slöjd och utmanar föreställningen att teori–praktik utgör två åtskilda dimensioner av kunnande.
ArbetstitelBegreppsparet teori–praktik i slöjdämnet. En begreppshistorisk analys
Standardpris279.00
Illustrerad
Orginaltitel
Åldersgrupp
BandtypHäftad
Recensionsutdrag
Läsordning i serie118
MediatypBok
AvailableToOrder
IsContractProduct
Inlaga
Sidor88
Publiceringsdatum2026-10-16 00:00:00
FörfattareLinda-Marie Herger
erpOwnsPrice
Kort BeskrivningDenna licentiatuppsats i utbildningsvetenskap med inriktning mot slöjdpedagogik syftar till att problematisera och fördjupa uppfattningen om begreppsparet teori–praktik inom slöjdpedagogik och slöjdpedagogisk forskning. Licentiatuppsatsen positionerar sig i skärningspunkten mellan utbildningshistorisk och didaktisk forskning, med särskilt fokus på hur ämneskunnande i slöjd har förändrats över tid. Utgångspunkten är att relationen mellan teori–praktik ofta framställs som en dikotomi, vilket påverkar hur slöjdämnet värderas, organiseras och uppfattas i utbildningssammanhang. Genom en begreppshistorisk ansats är syftet att undersöka hur begreppsparet teori–praktik har kommit till uttryck, använts och förändrats över tid, samt hur det i samtid kommer till uttryck i slöjdlärares erfarenheter och reflektioner kring två elevtillverkade slöjdobjekt. Licentiatuppsatsen består av två delstudier. Den första delstudien är utbildningshistorisk och bygger på kvalitativ textanalys av historiska och samtida slöjdpedagogiska texter. Analysen genomförs med stöd i Reinhart Kosellecks begreppshistoriska teori med begreppen synkron tid, glidning, förskjutning och överlappning samt diakron tid med tre temporala nivåer. Den andra delstudien är didaktiskt och empirisk inriktad, och baseras på materialbaserade intervjuer med legitimerade slöjdlärare. Här analyseras deras utsagor om kunnande i relation till en svepask i trä och en tygkasse med applikation, med stöd i Ramirez tolkning av Aristoteles begrepp poiesis/görande– praxis/handlande. I licentiatuppsatsen sammanförs resultaten i en syntes från de två delstudierna inom en gemensam begreppshistorisk utgångspunkt, där Kosellecks teori utgör den överordnade analytiska utgångspunkten. Ramirez tolkning av Aristoteles begrepp används som ett underordnat och preciserande analytiskt redskap för att undersöka hur kunnande artikuleras och erfars i slöjdens kontexter. Ramirez tolkning ska inte uppfattas som mindre betydelsefull, utan som ett komplement som preciserar ett innehållsligt lager i analysen av begreppsparet teori–praktik. Analysen visar att begreppsparet teori–praktik inte utgör ett motsatspar, utan visas som historiskt föränderligt, kontextberoende och relationellt. Slutsatsen är att kunnandet i slöjdämnet kan tolkas som helhetsorienterat, där kognitiva, kroppsliga och materiella dimensioner av kunnandets ömsesidighet snarare än hålls isär. Licentiatuppsatsen bidrar därigenom både utbildningshistoriskt, genom en fördjupad analys av slöjdpedagogiska begreppstraditioner, och didaktiskt, genom analyser av ämnesspecifikt kunnande i slöjd, vilket bidrar med nya perspektiv till slöjdpedagogisk forskning.
Storlek
Färg
IsBokinfoProduct
BokinfoStatusCode21
SeriesTitle