Hejdå! Begravningsboken

"När, var och hur jag kommer att dö vet jag förstås inte. Men jag kan alltid hoppas att det är städat och snyggt hos mig när det en gång sker, att jag hunnit få ordning i mina papper och röjt på vinden. Man vill ju inte lämna en massa stök efter sig... Men en sak är säker. När det väl händer står en imponerande samhällelig apparat redo för att se till att mitt lik - förlåt om ordet känns obehagligt men det är vad det är - hanteras enligt rådande
lagar och bestämmelser. Mina anhöriga kan inte göra vad som helst med det. De får inte gräva ner det i trädgården, vilket hade varit fullt lagligt om vi hade bott i England. Blir jag kremerad är det också mycket begränsat vad de får göra med min aska. Den får inte delas i mindre portioner och delas ut bland släkt och vänner. Den får inte heller skjutas upp som fyrverkeri ..."

Idag har alla människor, oberoende av leverne och dödsorsak, rätt till en hederlig begravning. Men vad är då en "hederlig" begravning? Begravningsentreprenören skulle antagligen säga att det krävs hjälp från en begravningsbyrå för att arrangera en dylik. Men är det så? Är det verkligen nödvändigt med dyr kista och kostsam annons i tidningen för ett anständigt farväl? Kan man
inte hålla en egen, personlig ceremoni? Kanske hemma i trädgården i egenhändigt snickrad kista? En som som tycker att alla borde planera sin egen begravning för att sedan i lugn och ro kunna ägna sig åt livet är den prisbelönta journalisten och författaren Lotte Möller. Om detta har hon nu skrivit Hej då! Begravningsboken. På sitt rättframma sätt går hon igenom vad man kan tänkas
behöva veta om begravningar - allt ifrån vad man måste bestämma på begravningbyrån, om man överhuvud taget måste anlita en, till vilka alternativ som finns om man vill arrangera själv. Det här är insiktsfull läsning om en personlig angelägenhet som hanteras av en sluten, traditionstyngd begravningsbransch. Är det dags att anpassa branschen och regelverket för att bemöta
kulturella förändringar i samhället och en allt mer jäktad livsstil när vi knappt har tid att begrava
våra närstående?