Du hade hört om skjutningen på skolan i Örebro, om alla människor som dog. När jag skulle natta dig den kvällen var du så rädd att du skakade. Du är ännu så liten, och tills nu obekant med människans drift att döda. Du ville titta på Greta gris för att glömma det du hade sett inuti ditt huvud, som du sa. Jag ljög för dig. Jag kan inte lova att du ska förbli säker, jag kan inte lova dig en trygg och vacker framtid. Din statsminister, och den osynliga statsminister som styr honom, driver en politik vars vision för Sverige inte inbegriper såna som dig och din syster, inte inbegriper din mamma, din morfar eller andra människor du älskar.
Så skrev Nicolas Lunabba på Instagram några dagar efter vansinnesdådet på Campus Risbergska i Örebro och en oerhört stor mängd människor gav honom stöd, kände igen sig och hörde av sig till honom.
I essän Inte din statsminister fördjupar sig Nicolas Lunabba i dessa tankar, skriver om ett land där alla fel och brister skylls på människor som inte anses höra hemma här, människor som flytt hit, kommit hit för att arbeta och utbilda sig, människor som är födda här, men som sorteras ut, som i allt högre utsträckning bestraffas kollektivt på grund av deras utseende eller bakgrund.
I Inte din statsminister riktar sig Nicolas till sina egna barn, talar klarspråk om vilket land de har ärvt, vad den rådande politiken och den parlamentariska rasismen riskerar att göra med dem, göra med Sverige. Boken är också ett tidsdokument, en analys av den märkliga månaden efter den värsta masskjutningen i Sverige i modern tid då hetsandet mot människor med invandrarbakgrund tillfälligt pausades.