Lukas Moodyssons åttonde diktsamling, den första på nästan två decennier, innehåller dikter om lycka, olycka, kärlek, död, skog, mörker, ljus, hundar, nuet, det förflutna. Ingenting tar slut, allting förvandlas.
jag går med hundarna bort till spökskeppet stort vitt tomt
smutsigt vitt
hälften av fönsterna igenbommade med brädor
de andra med trasiga gardiner
livbåtarna är kvar
hänger i luften
jag kom hem till malmö
duscha klippa naglarna
lite parfym vit skjorta du sa till mig när du levde: vi måste stanna kvar här, i den här staden,
vi måste vara de som stannar och ser allt, du och jag