”För trött egentligen för att ha dåligt samvete över min saknade verklighetskontakt smyger jag in i det lilla rum där jag brukar ta en tupplur varje dag, omkring klockan halv fem. Drar en pläd över benen, går in i halvdvala, försöker fokusera mina tankar på barnen, varför ringer jag dem så sällan, det är som att det som händer varje dag distraherar mig, dominerar mig, för att inte tala om det som hänt tidigare. Att ha ett bra minne kan vara ett hinder för nya intryck, verklighetens fiende. Är mitt beteende en upprepning, hemska tanke, av situationen med min pappa när jag var ung?”