Jag lärde mig förstå mäns tankegång, jag lärde mig urskilja varje skiftning av medömkan och ringaktning, som kan gömmas under berömmande eller beundrande ord. Känslan av solidaritet och gemensamhet med hela mitt kön vaknade efter hand; och vid varje giftigt och förstucket utfall led jag i hemlighet som om det varit riktat mot mig ensam.
En kvinna blickar ut i natten, fången i både sitt rum och sin självbild. För första gången berättar hon om sitt liv – hur hon formats av sin fars kvinnoförakt och samhällets krav, hur hon lärt sig skämmas över sig själv. Med psykologisk skärpa dissekerar Victoria Benedictsson kön, identitet och den tysta revolt som växer ur instängd heten. En tidlös novell som ger en stark inblick i 1800talets kvinnoroll – och som fortfarande känns smärtsamt aktuell.